Jag är kvar i de tankar som väcktes under de två dagarna men ska försöka avgränsa mig till Atle Johansen på grund av mina tankeprocesser just nu när jag sitter på mitt favoritkafé med ett block och en penna. Den gröna koppen framför mig har jag valt ur det stora sortimentet av kaffekoppar där ingen är lik den andra. Snacka om mångfald och möjlighet att välja kopp efter sinnestämning!
Trots den positiva stämningen under upptakten nämndes även sorg och det är verkligen viktigt att se livet som det är även om det finns en hel del smärta som berör andra och en själv som skulle vara skönt att slippa. Det händer mycket som inte går att påverka att det händer, endast hur det hanteras. Atle delade med sig av något väldigt tragiskt ur sin familjs liv som berörde djupt. Min reflektion är att lidande kan leda till en omprioritering av vad som är viktigt. Det som för en själv verkade viktigt kan vara något för papperskorgen och det som har glömts bort eller tagits för självklart kan bli en nyckel för om vad som egentligen spelar roll. Min fundering är om det går att likna sig själv vid ett träd som ibland blir beskuret för att kraften ska fördelas till ett mindre antal frukter istället för många som kan få reducerad sötma och storlek? På samma sätt som trädet kan vi inte frivilligt gå med på beskärningen. Det finns alltför mycket som inte går att påverka och de livspåverkande tragiska händelserna skulle varit skönt att ha sluppit men det blir förhoppningsvis i alla fall inte en katastrof som påverkar allt i livet på ett negativt sätt. Det kan alltid bli värre men också avsevärt bättre. Håll stammen levande! Grenar kapas och vissnar, de som finns kan växa och nya blir till men vad består stammen av och vilken näring får den, vilka frukter ska fokuseras på och delas med sig av? Vilka val ska göras för att växa idag och i morgon? Låt dina och mina årsringar fyllas med lust, glädje och mångas röster!
Ett trevligt avbrott under skrivandet var när en kvinna kom fram till mig och sa hej med ett stort leende. Jag tittade upp och gav ett leende och ett hej tillbaka samtidigt som jag funderade på vem hon var. Jag kände igen henne men var tvungen att fundera på var jag träffat henne. Efter ett tag kom jag på det! Hon och hennes barn var ett par av dem som jag bjudit på blåbär för ett par veckor sedan av den enkla orsaken att jag mötte dem på vägen hem och lite grann av det nämnde jag i premiärinlägget! Jag kan inte låta bli att fundera på den fråga som Atle nämnt han fick från sin dotter om vart leendet tar vägen. De jag fick och gav för några veckor sedan fortsätter att cirkulera runt likt en stafett. Idag fick jag ett i retur och det fick ny fart! Hur många leenden skickar du och jag iväg idag? Rätt som det är får vi ett tillbaka men det är inte säkert att det har samband med det som skickats.
Atle, som den norrman han är, nämnde även att han brukade ”gå på tur”. Och visst kan jag hålla med om att det är en hälsosam njutning även om jag säkert ser lite fånig ut med ett leende som närmar sig örsnibbarna när jag njuter av att bara finnas just under en promenad utan tanke på den gångna eller kommande minuten. För att komma till mitt favoritkafé måste jag gå i 40 minuter och en del av vägen dit kan du se här :) :) :):
Måste benen röra sig under en promenad?
Nu ska leta efter något ställe som säljer en speciell grej som kan symbolisera firande enligt vad den store inspiratören Atle förespråkade igår. Att hitta det jag söker är nog inte det lättaste men jag ska försöka. Om jag inte lyckas blir det något annat, både för dig, mig och de som finns i tankarna. Om några dagar så… Vad tror du att det är?
Inlägg
